Singel-pringle, preggo, fruga, mor eller flerbarnsummi…? Oavsett vem du är: stanna ICKE på mobilen hela dagen.

Ju äldre jag blir, desto tydligare blir vikten för mig av å vara brutalt ärlig med mig själv, även om andra tycker annat. Jag kan ärligt erkänna att jag inte fattade ett smack förr när jag hörde folk gaffla hit och dit om hur viktigt det är att man är ärlig med sig själv åtminstone. Nu i vuxen ålder gör jag det. «Ung och dum» bör kanske alltid vara en giltig anledning till att man behandlar sig själv och andra oförnuftigt… eller? Euuk, jag skäms lite när jag tänker på hur vimsig jag förut var mot mig själv.

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att bryta normer och gå emot strömmen. Jag hatar att vara det svarta fåret i en tjejgrupp trots att jag inte gör något tokigt egentligen. När jag började praktisera islam hamnade jag någorlunda i den tröskeln, och jag kan nästan svära på att ni är fler som känner igen er i det jag ska skriva. Jag gjorde saker, tyckte grejer och ändrade mina värderingar utifrån den normen som fanns i gruppen för att jag 1. inte visste bättre och 2. jag ville inte hamna utanför systerskapet och 3. jag förväntades göra det av vissa – vilket kallas för grupptryck. Det blir senare en inre rollkonflikt och en svår sak å hantera och ta sig ur. Speciellt om man inte är tillräckligt mogen för att våga stoppa sig själv eller reflektera kring ens intentioner till varför man gör något. Vi vågar inte acceptera att vi inte kan uppfylla allas förväntningar. Jag tror att många hamnar i det här, speciellt konvertiter. Det sker såklart också i många andra relationer överallt vare sig man är muslim eller icke, men det är svårt att bryta sig loss från de kraftfulla förväntningarna som kommer från en grupp. Det är krångligt att agera på ett annat sätt när man väl blivit accepterad av gruppen. Förstår ni vad jag menar?

«Life is better in Medina» sägs det. Jag tycker, med förlov sagt att, «life is better when YOU WANT to be in it» – när man plockar det man mår bra av för sin egen skull i enlighet med det man tror på. Alltså vem har sagt att din väg till framgång sker i exakt samma bana som din väninna eller som de runtomkring dig? Vem säger ens att DIN väg till något gott ska vara i form av en påtvingad handbok från din omgivning i hur du bör handla och leva DITT LIV? Medina och Egypten är typ de enda två länder som vissa kan acceptera att du och din partner (eller familj) bosätter er i. Väljer du något annat land så får du inte vara med längre. Du blir det svarta fåret.

Val kläder är ett annat jätte vanligt scenario. De finns de kvinnor som klär sig på ett sätt för någon annans skull än sin egen skull eller på grund av en påtryckning från gruppen. Ni vet dem där sneda och kalla blickarna som knarrar och skär in i skulderbladen när man kommer in till en systerträff för att man inte passar in med färg eller längd eller bredden på plagget. Eller så kan det vara så att man klär sig på ett visst sätt för sin partners skull. Och då undrar jag.. ryker inte plagget av då ifall du inte längre har samma relation till den dära personen som du från första början valde att göra något för? Det får mig också å tänka på vilka vi är på egen hand om vi nu lever med falska intentioner mot oss själva. Vilka är våra avsikter egentligen? Är vi verkligen fullt ärliga mot oss själva i vårt religiösa utövande? I våra intressen? I våra smaklökar? I våra åsikter och med våra känslor? Jag menar.. allt börjar och slutar med relationen vi har till oss själva…

Som sagt.. jag ogillar att vara det svarta fåret i en tjejgrupp och jag tycker att det är grisjobbigt att bryta normen som förväntas i en grupp. Jag vill absolut inte vara den som blir «veckans snackis» på systerträffar på grund av att jag inte följer samma åsikter eller har samma livstro som de runt omkring. Förr kunde det röra sig om allt från vilka färger jag hade på min kåpa (jilbab) till vilka drömmar jag förväntades ha. Eller vilka krav jag hade på min framtida partner. Eller vilken utbildning jag valde. Huruvida jag valde att studera på campus eller distans. Vilka böcker jag valde att studera eller inte mm. Allt detta blir man dömd för. Något som jag dock hatar mig själv för idag (i vart fall ibland) är att jag la ner många av mina hobbys åt sidan. Synnerligt sporten. Jag slutade sporta för att inga av mina nya väninnor gjorde det. Majoriteten av de jag umgicks med eller som jag kände lite halvdant åkte till Medina och jag ville för Guds skull INTE vara den enda som INTE åkte till Medina. Medina har dock aldrig varit min dröm. Och nej, det är absolut inget fel på Medina, men som ni redan vet är Guds mark stor och jag visste inte bättre. Trots att jag innerst inne visste att Medina inte var min dröm jagade jag ändå Medina i flera år tills jag fiskade lite vett i skallen och slutade leva med oärliga intentioner mot mig själv. Som rubriken lyder: sometimes being alone is the upgrade. Ibland måste man vara själv för att inse vilken blåidiot man är. Det där är ett eget påhittat ord förresten. Blåidiot. Det tog mig ett bra tag skall ni ha klart för er innan jag ställde mig själv mot väggen med ena handen hårt om kragen och med den andra handen… ja, ibland behöver man vara sin egen chef och säga till sig själv på skarpen och ge sig själv en och en annan snyting innan man vaknar till från det inre kaoset.

Jag tror att fler runt min omgivning som känner mig från förr och som fortfarande på ett eller annat sätt kommer i kontakt med mig – varesig det är i form av en vänskapligrelation eller som en anonym stalker på bloggen så har flera insett att jag ändrats under åren som varit. Det är å andra sidan inte så konstigt. Vi lär oss nya saker i princip hela tiden. Vissa till det bättre och andra till det sämre. Vissa blir klokare medan andra blir dummare and so on. Jag skulle nog stolt kunna säga att jag fått mycket mer nyanser och perspektiv i livet även fast jag många gånger känner mig som en nykläckt vaktel.. med detta sagt, du är huvudpersonen i ditt liv och hela ditt liv består av vilka intentioner du har till dig själv. Det är tillåtet att tappa sig längst vägen men kom ihåg att livet handlar om vilka avsikter vi grundar våra handlingar på.

«..if you can’t be unapologetically honest with anyone else, at least be honest with yourself.»

«Någonstans inom mig säger att jag är lite trött på mina oranga väggar i mitt sovrum, men jag vågar inte måla över tapeterna, jag är rädd att alla betydelsefulla minnen kommer att försvinna.»

Ohh my days hör och häpna, jag måste berätta en sak. Häromdan när jag var i gymmet påväg in till damernas omklädningsrum såg jag en ung pappa (vid kanske runt 30?) i den större träningsavdelningen som tränade på sina biceps med hantlar med en bärsele runt bröstet MED EN UNGE DÄR I. Och när jag väl går in till kvinnornas avdelningen ser jag en ung mamma (runt 30 hon också) träna på några maskiner med ett få antal reps. Jag kan se väldigt tydligt att hon fött barn då magen där framme hänger lite trots att hon egentligen är smal – hon är inte långt ifrån min kroppsbyggnad och vikt. Nu vet inte jag ifall hon kom själv eller ifall pappan där ute som tränade med en unge i bärsele kanske är hennes partner men asså fyyyy vad jag blev inspirerad av de två! Där å då tänkte jag «det där MÅSTE vara jag när jag får min första nykläckta unge – om icke, nyp mig HÅRT i underarmen om jag blir den som fullständigt skiter i träningen när jag får ungar. Nej, nej, och NEJ!». Får typ ångest när jag tänker på att mitt liv som förälder skulle kunna gå motsatt i den hälsosamma riktning som jag mår så bra av idag. Vi som är ogifta och barnlösa får en sådan skräck när vi hör om allt elände som skrivs på sociala medier från höger till vänster av mammor och pappor som.. MEN jag tror att mycket handlar om planering, prioriteringar och resurser. Eller?

JORDNÖTSSMÖRET & SLIM & SHAKER

På min tallrik har jag brödskivor med färskost, keso som innehåller 4% fett, jordnötssmör, marmelad från förra årets säsong, en skiva banan, EN jordgubb som jag fann i kylskåpet (haha), och vid sidan av har jag grekisk mango yoghurt med hela 4,7% fett.

När jag ställde mig på vågen imorse vägde jag 2kg minus min ordinarie vikt, snacka om en käftsmäll. Jag fattar inte hur jag lyckas gå ner i vikt så himla fort bara av att fasta i några dagar… överlag går träningen kanon, absolut. Oavsett vilken typ av träning man utför så kommer man alltid vara i ständig utveckling. Att jobba med sig själv och sina mål är en livsresa så härmed har jag slutat att tänka så mycket på långsiktiga resultat utan jag försöker istället att NJUTA av resan med varje kroppscell. Alltså träning är faktiskt SÅ KUL när man väl kommit in i det! Får lite ont i bröstet av alla de kvinnor som ligger hemma som runda sälar när de egentligen vill komma igång med träningen so bad. Vad är det egentligen som hindrar de ifrån att börja träna? Bortsett ifrån alla de förpliktelser man har som dotter, fru, student, mor, syster mm?