Nu i veckan red jag tillsammans med två bruttor i närområdet. Jätte schyssta tjejer. Är verkligen så glad att jag stötte på de när jag var ute och gick dagen innan vi träffades. Yehaaaw!

1. SLUTA KVÄV DIG SJÄLV

I flera år undvek jag vissa aktiviteter i livet för att jag trodde att det var så man ”ska” leva som praktiserande muslim. Spoiler: I had obviously DEAD wrong..? Det kunde handla om små små ting i vardagen. Asså, det är verkligen så skrattretande nu när jag bara tänker på det. Jag kunde liksom låta bli att ta på mig en varm jacka en kall och blåsig vinterdag trots att det var trettio minus ute. TRETTIO. Jag undvek skidåkning för att jag inte ville att kåpan (jilbab) skulle sitta tajt mot kroppen av all vind. Jag undvek gymmet trots att jag bokstavligen älskar att träna – bara för att det spelades musik i lokalen. Som om öronproppar inte ens existerade. Asså vad var det för fel på mig?

Men rätt som det var klev jag ur den där sekten. Eller den där fyrkantiga boxen som jag brukar kalla det. Väldigt tacksam över det. Men, det får mig också att inse att det fortfarande (tyvärr) finns kvinnor som ännu inte har tagit sig ur. Eller de vill snarare inte. Som fortfarande sitter där, instängda i sina lägenheter, och kväver sig själva. *Booo 👎🏻 Vissa har jag fortfarande kontakt med (förstår dock inte hur jag pallar hålla ihop det), och andra har jag aktivt och medvetet tagit avstånd ifrån! Jag har rensat så många kontakter från min kontaktlista och lyckats ersätta dem med nya vänner. Jajamän. JAG HAR SKAFFAT NYA VÄNNER. Haha låter super fånigt men det är sant. Jag är dock inte klar med rensningen…

2. BYGG DIG SJÄLV FÖRST INNAN DU GIFTER DIG

Jag såg en video idag som var bangers (den satte ord på något jag själv tänkt på länge). I videon talade en snubbe om att många han dejtar (muslimska kvinnor) inte riktigt verkar ha ett eget liv. *host, typ mig för sex år sedan…

Varför har vissa normaliserat idén att en relation ska ge oss en identitet, istället för att vi går in i den med en redan? Han lyfter något viktigt: att ha passioner, intressen och en egen riktning INNAN man ens tänker på att bygga något med någon annan. Han menar att en relation inte ska vara platsen där du hittar dig själv – den ska vara platsen där två redan HELA personer möts och bygger något större. Och ärligt talat? Jag håller SÅ med. Det handlar inte om att vara “miss perfect” – det handlar om att ha en egen grund. Och jag ser tyvärr det här hos vissa kvinnor: de gifter sig med tanken av att bli räddade, omplåstrade och helade. Tänk då hur konstigt det måste kännas för en man som plötsligt förväntas vara coach istället för husband… visst, en man ska föra trygghet och säkerhet i en relation (det köper jag!) men inte heller ska han behöva bära HELA DIN identitet, like what the fudge? Vägledning är en sak, men att forma någon annans identitet är något helt annat. I mean, jag kan se på min pappa hur mycket han uppskattar att min mamma redan lever livet (med eller utan honom när han är på resa), redan brinner för något, redan har en energi som matchar och/eller förstärker min pappas. Fy vad tråkigt ifall min pappa förväntades ta med min mamma på alla HANS intressen om hon skulle vara ett tomt ark.

Nej hörni, jag är så tacksam över att jag klivit ur det tankesättet, and I wish that for ALL my ladies tbh. Men det är svårt å växa när man fortfarande umgås med ”bebeks” (svenskt slangord för någon som är naiv och oerfaren) som lever i en fyrkantig box, som inte ser sitt värde som kvinna och där allt (precis allt) bara är ”halal” eller ”haram” utan något mellanting och sunt förnuft.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.