«Bint Dahabi are you done yet with your crazy readings?» svar: nej.

HÄR

Nej alltså jag blir så arg, så provocerad. Jag som inte ens haft ett endaste kärleksförhållande i hela mitt liv men ändå känns det som att jag när som helst ska explodera. Inte av kärlek, inte av fjärilar i magen, utan av ilska. Besvikelsen och ilska mot huvudpersonen. Varför beter hon sig som en fjant? Hur kan man vara så tappad och så dum i huvudet?

Ok ladies, short story. Lina är huvudpersonen i boken «dina färger var blå» som jag precis läst klart. Och nej jag förstår mig inte på henne. Först tyckte jag synd om henne och jag tyckte till och med om henne för hennes ödmjukhet men sen tappar hon det totalt? Hon väljer tillbaka sitt ex (före detta pojkvän) över sin nuvarande make som funnits där för henne från dag ett. En fin make som har lyft upp henne och som har hjälp henne från de mest otänkbara scenario. Nu lämnar hon honom för sin före detta pojkvän, pojkvännen som t.o.m lämnade Lina för tjugo år sedan out of nowhere utan någon förklaring. Hur dum kan man vara? Blir man verkligen blind av kärleken? Är det så pass manipulerande att man ger upp bitar av sig själv för någon annan? Gör kärleken människan så dum att man börjar accepterar delar av någon annan som man egentligen sett som viftande red flags? Ahh… I’m confused.. den här boken är dessutom ett till bevis till alla de barnrumpisar som fortfarande inte tror på att föräldrar har rätt nittionio procent. Tack Gud för mina föräldrar som hindrat mig ifrån att tänka dumt och tagit fel beslut i livet!

Det har haglat frågor om vad för böcker jag läser just nu. Jag har alltså legat och nästan hulkgråtit till den här boken. Den var dock lite seg till en början men det är en komplex, hjärtskärande och sorglig kärlekshistoria. Det var verkligen värt att kämpa sig igenom den första delen av boken.

5 av 5. Det här är en bok som jag kommer att tänka på länge efter att jag läst den. Boken finns HÄR.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Tycker att det är så komiskt att många längtat till sommaren hela året och sen vips är man så redo för höst innan sommaren ens hunnit pågå i en månad. Vad är det för slags stress vi skapat? Jag vill inte höra ett endaste litet gnäll från er berörda när dagarna blir mörka och när det regnar på snedden. Jag älskar dock att det fortfarande är varmt ute med en liten hint av krispig luft, ljuset, solen och energin som fortfarande sprudlar runtomkring.

Till ett helt annat ämne. Ensamheten skrämmer mig. Alltså, att få vara själv och ha en egentid är min lycka. Det är min största styrka och jag älskar att få vara med mig själv i perioder. Men jag saknar en samhörighet med traditionella tunisier så in i svanskotan. Bandet till mina rötter visar sig bara bli starkare ju äldre jag blir, och jag vill så gärna vara med i ett kvinnligt gemenskap här i Sverige med likasinnade. Med traditionella tunisiska kvinnor. Hänger ni på instagram föresten? Varje år brukar en grupp eritreaner anordna ett eritreanskt sommarläger där familjer från den nationen samlas och har underbara dagar tillsammans i form av olika aktiviteter för alla åldrar. Som jag förstod det så hyr de ansvariga stugor som ligger nära till sjöar och en fin natur. Jag kan inget annat än att känna hur känslorna stretar i mig: de pendlar mellan nostalgi och sorg. Helt ärligt så är jag genuint glad över att dom har den möjligheten tillgänglig och att deras gemenskap blommar för varje år, men samtidigt kan jag inte sticka under stolen med att vara avis över att vi tunisier i Sverige inte har något liknande.. det måste inte vara i form av camping men ni hajar.. *jag suckar för fjärde gången.. sedan är jag för feg och omotiverad till att starta något eget – «uhm, do something about it or charrap» säger mitt ego. Jag suckar för femte gången och bestämmer mig för att gräva ner huvudet under sanden likt en struts. Bint Dahabi nu kniper du igen.

Brukar ni fundera kring vart ni vill bo om tio år framåt eller så? För i grunden är jag en tjej som föredrar de stora vidderna på landet i mitt hemland. Jag mår bäst av att bo i ett litet samhälle, inte så jätte långt ifrån människor och annan samhällsservice, och sjukvård. Sjukvård nära till hands är bra att ha, synnerligt när när man blir gammal. Eller? Tror ni på hemfödsel och huskurer? Det gör jag. Inte minst sagt så tror jag starkt på att vi är skapta för det. Jag vet att det är en stor sak att säga «jag tror på att alla världens kvinnor kan förlösa sina ungar hemma, vid en å eller under ett olivträd» men jag är uppvuxen med allt sånt där från fjärran som dagens generation tyvärr enbart läser om i historieböckerna. Folk kallar det för «sagor» men jag kallar det för verklighet. «Onej, har du bäckensmärta? Ok låt mig massera dig. Har du grov hosta? Kallhosta sa du? Ok, kom till mitt kök vetja, jag löser det med Guds hjälp.» Men det är en balansgång det där. Fast å andra sidan har jag aldrig förlöst någon eller varit närvarande under en hemförlossning, eller en annan förlossning för den delen heller om jag inte räknar med kor, hästar, får, kaniner och katter. Eller räknas de? Eftersom djur har jag förlöst. Och kanske, får jag hjälpa mig själv en dag i vårt badrum eller vart jag nu väljer å förlösa ungen. Ute på gården vid en fontän? Äh. Ingen idé att tänka på någon unge som inte existerar. Huvudsaken är att jag ärvt en hel del naturlig läkning och jag hoppas på att kunna vidarebefordra det till nästa generation, även om jag behöver tvinga mina systrar till att engagera sig lite mer. Jag hoppas det. Och det kommer du att göra, säger min inre röst.

Till vår nya familjemedlem säger vi *mjau! Det betyder hej på kattiska. Tja ni kan ju gissa ifall hon ger ifrån sig ett klapprande ljud av att se mina två söta damer. Hon är 12 veckor gammal, halv bengal och har ännu inget namn, vad ska hon heta tycker ni?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Så var mitt liv åter på hal is. Nåväl. Lika bra att ta tag i det, jag menar… ingen annan kommer knappast att göra det åt mig. Jag behöver ännu en gång krypa in i min håla avskilt från omvärlden och bara fokusera på mig. Vara självisk. Ingen instagram, inget tjohej, bara mig. Men jag kommer kika in på bloggen med jämna mellanrum eftersom jag älskar min blogg. Jag älskar mitt bloggande. Jag älskar mina texter utan egentligen sammanhang, som detta inlägg jag skriver nu haha. Jag älskar att skriva och låta fingrarna dansa fritt på tangenterna. Jag måste bara få ordning på allt annat först innan jag bokar in mig själv på träffar med vänner som bor en bit ifrån. Min vänner som bor på andra sidan börjar att bli arga på mig. Riktigt arga. De håller på att tappa tålamodet. Arga över att jag träffar mina grannar Simone, Daniella och Nicole men inte dom. Jag förstår deras känsla men det är lättare för mig att ses på en snabb fika på altanen eller promenera runt mitt område än att ta pendeln och buss. Så just nu blir våra relationer tyvärr lite lidande. Men jag lovar, jag kommer träffa er och snart kommer jag leva upp ordentligt. Jag ska bara få ordning på allt annat som sagt.

Nej hörni, jag känner att jag inte riktigt orkar fördjupa mig i mina egna tankar och avslutar därför inlägget nu. Jag har precis ätit lunch (mors ärtsoppa – super gott!) och kommer somna vilken sekund som helst om jag fortsätter att ligga på soffan. Nu ska gumman sätta sig upp och skriva klart sitt arbete inom miljöpsykologi. Adjö på er!

Pss, sluta inte att kommentera, jag älskar att få era kommentarer här!

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

«…Bint Dahabi varje dag har vi alla en ny chans till att åstadkomma något. Allt vi inte hade. Allt vi skulle vilja ha.»

Vaknade via nio, låg och skrollade på mobilen en stund, gick sedan upp och åt en lång frukost bestående av äggröra och köttfärs, kaffe med havredryck, grönsaksmackor och frukt. De senaste dagarna har jag ätit min frukost framför tv:n då jag i princip följer alla grenar inom OS. Alla grenar förutom golf, volleyboll, klättring, paddel och sånt där som är sjukt tråkigt. Efter frukosten gick jag och körde 30 minuters intervaller i mitt lokala gym och sprang som om jag hade eld i baken. Kom hem, bad förmiddagsbönen, gjorde ordning lunch och åt lunchen framför tv:n (kollade såklart på OS, tyngdlyft). Är besatt av makrillfilé och persilja som jag äter i en tacoswrap. Plus ägg, marinerad lök, kryddor, tunisiska oliver och paprika, mums! Latade mig en liten stund till och sedan tog jag fram en stor balja från vår tvättstuga och tvättade mina kläder för hand likt en piga. Vår tvättmaskin som har används av två generationer har slutat att fungera och vi har ännu inte köpt en ny tvättmaskin så därför tvättar vi allt för hand dessa dagar. Och det gör mig sjukt ödmjuk. Man inser inte vad man har förens man förlorar det så att säga. Så blev det kväll och jag hade en digitalträff med en kär vän. Sorry till alla mina vänner som jämt å ständigt vill träffas fysiskt, jag vill ju inte vara en oskön vän men jag har faktiskt inte alltid den möjligheten att ses live. Är det så svårt å förstå och acceptera?

Jag beställde hem det här proteinpulvret «STRONGER» i chokladsmak och än så länge är jag rätt så nöjd med den. Tycker dock att proteinpulvret smakar godare med havredryck än med vatten. Jag brukar klunka i mig den innan jag går och tränar tillsammans med min morgon frulle. Nu har jag lovat mig själv att inte köpa in något mer utan jag ska nöja mig med den här bamsingen ett bra tag till. Burken är stor så den kommer räcka gott och väl. Hah! Ni ser ju! Mina dagar består av mycket styrketräning och löpning. Känns så skönt att få igång motivationen igen och nu hoppas jag på att det håller ett bra tag framåt. Jag vägrar att vara en periodare. Hör dig mig Simone, jag vägrar att vara en periodare!

En sak är jag i vart fall säker på. En kall dusch efter ett svettigt träningspass är ändå det skönaste som finns, pronto. Apropå ingenting så skrev jag häromdan en lista på saker som jag inte begriper mig på. Haha ta detta med en nypa salt och kommentera med vilka «ick» ni själva har. Hej!

• Folk som dricker matcha, te eller kaffe i badrummet – asså nej nej. 
• Folk som ska ha åsikter om precis allt.. jag har så svårt för å bilda en relation med sådana människor – det känns ju som att man själv kommer att bli trampad på next. 
• Folk som inte tar med bokstaven W när de rabblar upp hela alfabetet – what is wrong with you?
• Folk som äter med öppen mun och som smaskar.
• Folk som äger höns, kaniner och duvor enbart som keldjur utan å äta de… inga kommentarer här.
• Gamla tantisar och gubbar som röker… like what the heck?
• Folk som snackar dynga om andra i ”andra person” och generellt baktalar och skvallrar. ICK.
• Vänner som tjatar på att följa med mig ut till naturen för å känna på mossa och bada i sjöar men som flippar till totalt så fort de ser småkryp.. girls common. Ska ni med eller icke?
• Folk som inte värdesätter deras föräldrars tyckanden men som är först i att ta råd från vänner???
• Folk som tycker att stadslivet är bättre än landsbygden. 

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.